Hurra... en regnbåge!

Inget går upp mot en regnbåge för att förgylla dagen. Jag tog bilden 19 juni utanför mitt hus klockan 17.50 (Nikon D200, 18-70mm/3.5-5.6 @ 18mm f8 1/250). Som man kan se är det två regnbågar och om man tittar riktigt noga ser man att färgerna i den yttre, sekundära, bågen går i motsatt ordning jämfört med den primära. Det mörkare området mellan bågarna kallas för Alexanderbandet efter Alexander av Afrodisias som var den förste att beskriva detta fenomen. Hur många färger innehåller en regnbåge tror du? Egentligen är det ett kontinuerligt spektrum, men det vanliga är att man kan urskilja mellan fem och sju färger. Ordningen på färgerna i den primära bågen är (utifrån) röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett. En minnesramsa för att komma ihåg detta är 'Richard Of York Gave Battle In Vain'. Kolla in mer fina regnbågsbilder här och mer info här.

The Safeguard of the Sea

Igår läste jag ut boken The Safeguard of the Sea -A Naval History of Britain 660-1649 av N. A. M. Rodger. Puh! Det är inte bara de 691 sidorna som ger läsaren en viss känsla av svindel. Den gode Rodger täcker in tusen år av örlogshistoria från den mörkaste medeltiden fram till slutet av det engelska inbördeskriget där Cromwell stod som segrare. Vidare är det inte någon bok som bara beskriver sjöslag och taktik, detta är blott en del av framställningen. Istället har boken som ambition att beskriva sjökrigets och flottans betydelse för hela det brittiska samhället och relationerna till social historia, ekonomi, tankesätt och administration. Boken är den första i en trilogi som skall täcka hela den brittiska örlogshistorien.

Ett genomgripande tema för boken är att flottan tjänat som en central institution för det brittiska samhällets framväxt. I andra länder som Frankrike eller Sverige har flottan snarare varit en sidofunktion i statsbygget, om än viktig. För att stärka den tesen är det nödvändigt att sticka hål på en seglivad myt, nämligen att havet historiskt sett har beskyddat de brittiska öarna från invasion. Rodger visar hur England istället varit exponerat för grava hot från havet: från vikingarna och deras ättlingar, normander, skottar, fransmän, spanjorer, holländare och till och med pirater från nordafrika. England har under historiens lopp utsatts för åtta regelrätta invasioner och otaliga räder mot vilka det inte funnits något skydd. Glöm inte att detta är före radar, flygspaning och radio: att hitta en fiende ute till havs skulle vara som att vinna på Lotto och sen ska man ha något att stoppa dem med. De tusen år som boken beskriver är snarast en historia om misslyckanden med maritim policy, misslyckanden som man dock dragit lärdom av. Rodger visar hur svårigheter, utsatthet och kriser steg för steg bygger upp insikten om att en välorganiserad flotta är nödvändig för överlevnad och hur de olika delarna till en effektiv sjökrigsorganisation grundläggs.

Vid bokens slut befinner sig Storbritannien efter framgångar och motgångar i stort sett vid ruta ett men med de institutionella förutsättningarna på plats. Eldprovet väntar bortom horisonten från en annan stat som vuxit fram på ungefär samma sätt, nämligen Nederländerna. Kampen mellan dessa två stater avgör till Storbritanniens fördel vem som till slut får herraväldet över havet. Detta och hur väldet försvaras kan man läsa om i nästa bok av Rodger som ligger på mitt nattduksbord: The Command of the Ocean: A Naval History of Britain 1649-1815.

Bilden ovan visar tavlan Ankomsten av kurfursten av Pfalz Fredrik V till Vlissingen av den nederländska konstnären Hendrick Cornelisz Vroom. Tavlan beställdes 1632 av staden Haarlem för att fira hågkomsten av besöket av Fredrik V hos den nederländska republiken 1613 efter att denne hade gift sig i England med Jakob I dotter Elisabeth. Bilden återfinns beskuren på omslaget till The Safeguard of the Sea.

Flytta grejer

Igår hjälpte jag en kompis att flytta. Det är lite grand som att gräva i botten på en damm eller i strandkanten: åratal av sediment virvlar upp och skymmer sikten. Artefakter från en livstid tittar skrämt upp mot solljuset och försöker fly tillbaka ner i dyn. Varje gång man flyttar kommer samma fråga: varför sparar man på alla dessa grejer. Serietidninger, föreläsningsanteckningar, träbitar, trasiga leksaker, kitchiga semesterminnen, böcker, böcker, böcker...

Jag tror att alla dessa prylar har samma funktion som blåleran på sjöbotten. Utan denna skulle man tappa struktur och förankring. Prylarna är den lera där våra minnen tuggar sig fram, bygger tunnlar och håligheter. Bitar från våra aktiva liv faller mot botten där de sjunker ner och börjar återanvändas av minnet. Nya kopplingar uppstår och vår personliga historia skrivs.

Jag minns ett avsnitt av Seinfeldt där han kommer i samspråk med en kille han inte träffat förut. De kommer bra överens och han nämner att han ska flytta. Seinfeldt erbjuder sig att hjälpa till och de bestämmer tid och plats. Efteråt grips han av total ångest och hans vänner chockeras av hans obetänksamhet: hur kunde han!? De har ju precis träffats. Det handlar nog mycket om sediment och minnen. Att bjuda in någon i finrummet är en sak, det är något helt annat att låta någon komma ner i källaren och börja stuva om i bottenskiktet.

Coola blåtandsprylar

Himmel vilka coola prylar det börjar komma för inbitna foto wannabies (mig inkluderad...). Red Hen Systems har tagit fram en liten bluetooth mottagare, kallad Blue2CAN, som man sätter i tiopolskontakten på framsidan av sin Nikon D200. Med denna kan kameran sedan ta emot GPS-data från en mottagare med bluetooth funktion och lagra detta i bildfilens metadata. Allt sker helt automatiskt: du tar bilden och data lagras. Ingen synkning krävs mellan kontakten och GPS mottagaren utan den känner av om det råkar finnas en GPS med bluetooth i närheten och voila... Med dessa data i bilden kan du få exakta koordinater på var du tog bilden och exempelvis lägga in dem i en Google map. När man ändå håller på kan man ju köpa en Visiontac VGPS-700 mottagare. Den minsta och snyggaste GPS:en på marknaden. Det trista är att man måste hosta upp med 279 dollar för mottagaren på kameran och 159 dollar för GPS:en. Dessa mirakel går att finna på följande platser: www.redhensystems.com respektive www.visiontac.com. Om jag käkar blodpudding i hur många dagar...?

Jehovas Vittnen knackar på

Härom veckan knackade Jehovas Vittnen på dörren. Två damer i medelåldern stod på min trapp och undrade vad jag trodde att gud hade för avsikt med bibeln. Retoriken de använder sig av är intressant. De säger inte från början att de kommer från Jehovas Vittnen utan ger sken av att vara bibelintresserade medborgare i stort, som om någon skulle missta sig på var de kommer från. Poängen med att inleda med en fråga är att minska risken för en dörr i ansiktet. Vanlig artighet kräver att man svarar på frågor. Om de hade inlett med "Hej vi kommer från Jehovas Vittnen, vi skulle vilja prata om bibeln en stund" hade nog chansen att få stanna i dörren minskat drastiskt. Jag undrar om de brukar peppa varandra med samma slagord som säljarna från Electrolux använde sig av: "Hundra knack, tio snack, ett tack!". Det ligger snarare på "Tiotusen knack, hundra snack, ett nja..."

I grund och botten tror jag inte att Jehovas Vittnen är en sekt på samma sätt som Moon eller Scientologerna. Gubbarna som styr Jehovas Vittnen från Brooklyn och resten av organisationen är nog genuint troende människor, något som är minst sagt tvivelaktigt om man ser till ovan nämnda sekter och dess likar. Normala, icke-troende är nog inte särskilt benägna att lockas in i Jehovas Vittnen. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att de utgör en lockelse på kristna som inte riktigt tänkt igenom varför de tror på gud.

De ville att jag skulle läsa en bok som heter "Vad lär bibeln?". Jag gick med på det mot att de skulle läsa ett exemplar av Darwins "The origin of species" som de fick av mig. Undrar om de kommer tillbaka. Två gånger varje vecka sitter ett Jehovas Vittne i skolbänken för att läsa om hur man läser bibeln korrekt. Alla dörrknackningsrundor skall även rapporteras till de "Äldste". Att de tagit emot Darwins bok lär inte vara populärt och det är inte omöjligt att de förbjuds att läsa den. Samtidigt har de lovat att läsa den och vad säger bibeln om att bryta löften!? Stay tuned för uppdateringar i frågan.

Klippa gräs

Igår åkte jag och min bror ut för att klippa gräs och röja sly på landet. Bättre terapi mot stress får man leta efter: en enda uppgift, kroppsarbete, strålande solsken, powertools, öl och gott sällskap. Kommentarer är överflödiga! Nu gäller det att ta vara på den positiva energin för veckans arbete. Till på onsdag ska 35-40 sidor vara klara för tryck, varav 10 sidor idag efter att jag bloggat klart.